Att vara frilansare innebär bland annat att förvänta sig avslag snarare än handslag. Det ingår. Artiga och för det mesta motiverade avböjanden tillhör i stort sett vardagen. Men ibland undrar även en van mottagare av nedåtriktade tummar vad som försiggår i huvudet hos vissa uppdragsgivare.
Jag skickade in några bilder till Motiv Stockholm, en vykortsfirma som specialiserar sig på svartvita Stockholmsmotiv. Ni har säkert sett deras lilla hål i väggen på Arlanda. Har ni slunkit in där har ni även sett att nivån på deras utbud inte är svindlande hög, direkt. Så jag tänkte att här kanske det går att kränga några alster. Mailade in fem sex bilder på chans. Och fick ett positivt svar: ”Jättefina bilder. Har du mer vi kan titta på?”
Kul! Uppmuntrad och glad i hågen plockade jag ihop ytterligare några bilder i samma stil, lade ihop dem med de första bilderna (som de alltså gillade, märk väl) och mailade in. Och fick något överraskande svaret: ”Tyvärr kändes ingen av bilderna som att de passar in i vårt sortiment just nu. Tack för visat intresse!”
Jag funderar på vad i meningen ”Jättefina bilder. Har du mer vi kan titta på?” jag missförstod. Undrar också hur de tänkte när de första fotona gick från ”jättefina” till att ”inte passa in i sortimentet”. Kanske dumt av mig att tro att de var intresserade. Förlåt, Motiv Stockholm. Förlåt att jag tog er på orden och besvärade er med mina bilder.
Vardagens oförutsägbara dårar upphör aldrig att fascinera.
1 kommentar:
Iditer.
Skicka en kommentar